Häften nr 200-201

Posttänkandet i vår tid
tur & retur

Efter nyliberalismens genombrott retirerade många vänsterintellektuella från den samhällspolitiska debatten till identitetspolitiska diskussioner. Kulturradikaler och vänsterakademiker satsade på diskursanalytisk karriär inom en upplysningskritisk postmodernism. Denna sägs idag vara lika död som kommunismens spöke och Cleeses papegoja. Och ändå rör den sig – de gamla posthjältarna har återuppstått i skepnad av nya filosofiska idolers fantastiska berättelser. Och över alltihopa lyser Friedrich Nietzsche.

Att utmana postmodernismen framstår idag som ett fåfängt företag. Dels vill ingen kalla sig postmodernist. Dels finns det ingen enighet (annat än bland vedersakarna) om att begreppet motsvaras av en identifierbar idéformation.

Men lämnar vi etikettfrågorna och ser till den kulturella praktiken ska vi finna en tämligen utbredd acceptans av typiska element i en postmodernistisk åskådning. I vida kretsar är t ex en subjektivistisk, idealistisk kunskapssyn en självklarhet; historisk forskning och samhällsanalys är bara berättelser, retorik och dramaturgi. Språkliga representationer är verkligare än representerade sakförhållanden, tolkning av symboler viktigare än undersökning av empiriska realiteter. I vår tids kanske populäraste filosof Friedrich Nietzsches ironiska aforismer söker posttänkarna bekräftelse på sin egen relativistiska filosofi. Nynietzscheanismen är ”den glada vetenskapen” uppgraderad – Michel Foucault och Gilles Deleuze dansar och ler.

I detta nummer av Häften för kritiska studier granskas den idéhistoriska och teoretiska grunden för vår tids ”posttänkande”. Med detta avser vi ett spektrum av teorier, analyser och intellektuella hållningar, som ofta utan att det är känt (eller erkänt) har sitt ursprung i en postmodernistisk begreppsvärld – vilken i sin tur emanerar ur den radikala nytolkning av Nietzsches filosofi, som inleddes av Georges Bataille på 1930- och 40-talet och som kodifierades av Deleuze och Foucault på 1960- och 70-talet.

Dagens posttänkare ser sig helst inte alls som arvtagare till någon ”postmodernism”. Självkännedomen är emellertid bristfällig, eftersom ett grunddrag i posttänkandet är ointresse för historisk sanning. Ofta medges dock inspiration från Deleuzes-Foucaults maktläror, som bygger på en intrikat idéhistorisk omtolkning av de nietzscheanska urkällorna.

Hur höger blev ”vänster”
De två första storheternas ”nietzscheanska revolution” analyseras i detta nummer av Jan Rehmann i en idéhistorisk undersökning av hur det gick till när högertänkaren Nietzsche i den postmoderna nynietzscheanismens formativa moment omskapades till ofrånkomlig referenspunkt för filosofisk vänsterdiskussion. Rehmann argumenterar för att Gilles Deleuze alltsedan Nietzsche och filosofin (1962) har misstolkat Nietzsches socialt hierarkiserande begrepp Wille zur Macht (vilja till makt) via en falsk jämförelse med 1600-talsfilosofen Baruch Spinozas demokratiskt syftande begrepp potentia agendi (handlingskraft). Den deleuzianska operationen – av Rehmann betecknad som en intellektuell skandal – har därefter blivit common procedure och fortplantar sig genom hela den postmodernistiska traditionen fram till nutida Nietzscheforskning.

Så brottas exempelvis filosofen Fredrika Spindler än idag med Deleuzes nynietzscheanska maktviljeproblem. I sin bok Nietzsche. Kropp, konst, kunskap (2010), som här diskuteras av Göran Fredriksson, vill hon påvisa den radikala aktualitet en nietzscheansk analys har för bl a modern politisk filosofi – under förutsättning att man inte drar in den historiske Nietzsches radikalkonservativa åsikter i resonemanget. Fredriksson finner Spindlers politiska aktualiseringsprojekt intellektuellt bisarrt, men lärorikt. Det ger en pedagogiskt klar inblick dels i hur nynietzscheanismen betraktar icke-nietzscheanskt vetenskapligt arbete, dels i hur den praktiserar en alldeles egen metodologi av närmast antiintellektuell art; man får en god uppfattning om den nynietzscheanska analysens ohistoriska, asociala och antipolitiska implikationer.

Fredrika Spindler är docent och inte något svart får inom filosofisk Nietzscheforskning; hennes studie har godkänts för vetenskapligt projekt- och tryckbidrag samt av Statens kulturråds expertgrupp bedömts vara kvalificerad för facklitterärt kvalitetsstöd. Det handlar om en välsedd representant för postmodern diskurs med normalvetenskaplig legitimering. Denna akademiska och kulturpolitiska uppbackning av Nietzsches elitistiska tankegods[1] i spinozistiska fårakläder säger en del om posttänkandets framgångar som ideologi med hegemoniska anspråk.

Från stora berättelser till små
Följer vi Jan Rehmann är kritiken av föreställningen att Nietzsche skulle omfatta Spinozas syn på makt central för bedömningen av posttänkandet. Rehmann ställer frågan hur mycket av den historiske Nietzsches högerradikala filosofi som göms i Michel Foucaults inflytelserika nynietzscheanska maktbegrepp – och då står vi inför en problematik med avsevärd intellektuell och politisk räckvidd.

Foucaults sammansmältning av sanning och makt (savoir/pouvoir) är enligt Rehmann en blåkopia av Nietzsches härledning av en vilja till sanning från viljan till makt. Den nynietzscheanska retoriken hos Foucault om den ”mikrofysiska” maktens mångformighet döljer ett essentialistiskt begrepp om en gåtfull kraft bakom faktiska sociala relationer. Rehmann drar slutsatsen att denna sorts maktanalys är blind för existensen och betydelsen av antagonistiska sociala motsättningar – ett konstaterade med konsekvenser för stora delar av dagens samhällsvetenskapliga och humanistiska forskning.

Timothy Brennan undersökte nynietzscheanismens dolda inverkan på teoribildningen inom postkoloniala studier i Häften nr 197.[2] Nu återkommer Brennan med en omfattande granskning av tre prominenta filosofer med stort inflytande över posttänkandets mainstream: Giorgio Agamben, Michael Hardt och Antonio Negri. Den namnkunniga trions betydelse i internationell intellektuell debatt har lyfts fram av bl a Stefan Jonsson i Dagens Nyheter. Han anser att Hardt och Negri med sitt begrepp ”imperiet” lyckas ringa in den ”biopolitiska” maktform som enligt Agamben är grunden i vår tids ”suveräna makt”. Kanske är det navigeringen efter dessa tre fixstjärnor som lett Jonsson till slutsatsen att ”nyliberalismen som sådan” är död och begraven. Ett märkligt påstående av en akademiker som dagligen möter en alltmer marknadsanpassad forsknings- och utbildningspolitik i en alltmer företagsekonomiskt organiserad högskola.

Eklekticismens triumf och samhällshistoriens slut
Enligt Timothy Brennan är Hardts och Negris teorier om ”imperiet” kejsarens nya kläder, hopsydda av bl a populariserad poststrukturalism, italiensk anarkofilosofi och millenaristiska visioner formulerade på suggestiv 1600-talsprosa. Som historisk grund för sin kritiska genomgång frilägger Brennan den idétradition där Agamben och Negri har sin nationella utgångspunkt: det nygamla italienska tänkande som i välinformerade postkretsar fått status av ”det senaste” (efter de numera inte fullt så nya franska postmodernisterna). Den karusell av teoretiska källor och influenser som i rasande fart snurrar förbi Imperiets imponerade läsare bromsas upp och undersöks nyktert av Brennan. Med sin breda skolning i Edward Saids ideologikritiska anda värderar och korrigerar han Hardts och Negris referat, tolkningar och påståenden på ett sätt som få förmått. Bestsellern Imperiet har gett det eklektiska posttänkandet ett ansikte; Brennan förser det med kropp, samhälle och historia.

Har då inte posttänkandet åstadkommit någonting av intresse? Jo självfallet, men information om posttänkarnas prestationer saknas sannerligen inte: översättningar av och kommentarer till centrala texter har i åratal publicerats av tidningar, tidskrifter och förlag som Arena, DN Kultur, Fronesis, Glänta, (Kris och Res Publica, saliga i åminnelse), Site, Subaltern, Symposion, Tankekraft osv. Behovet av fora och tribuner med inriktning på det glada postbudskapets spridning är väl tillgodosett. Vi ser det inte som vår angelägenhet att ytterligare lyfta fram intellektuella bedrifter inom posttänkandets ramar; Häften för kritiska studier påtar sig istället den tidskritiska uppgiften att granska själva ramverket, att skärskåda grundantagandena i en sedan länge för givet tagen idéformation.

Den största satsningen hittills i detta projekt är tidskriftens utgivning av David Brolins 350-sidiga studie Friedrich Nietzsche. Liv, filosofi, politik – ett grundskott mot postperspektivets ahistoriska utgångspunkter. Oturligt nog erhöll boken inte det kvalitetsbidrag och distributionsstöd som normalt är en självklarhet för utgåvor av denna kaliber. En kommentar i numret granskar turerna i den beslutsprocess som resulterade i att Statens kulturråd stödde en konventionellt nynietzscheansk Nietzschestudie men ratade Brolins trendbrytande arbete. Granskningen tyder på att beslutet inte haft så mycket med tur och otur att göra som med bristande opartiskhet i förhållande till det postfilosofiska paradigmet och dess förfäktare.

Det till sitt väsen tvetydiga posttänkandet uppträder visserligen sällan som enhetlig ideologi och har ingen dominerande ställning inom samhällets kultursfär i bred mening. Men genom att diskursivt och retoriskt ockupera vissa för det offentliga samtalet väsentliga fält – akademiska institutioner och discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap, kulturjournalistiska genrer och fora för kulturdebatt – fyller posttänkandet indirekt en central ideologisk funktion. Det bidrar till att decentrera, marginalisera och blockera dimensioner som är grundläggande för en politiskt orienterad diskussion: historiska sammanhang och processer, strukturell samhällsanalys och sociomateriella förklaringar. Posttänkandets upptagenhet av symbolvärlden, dess ensidiga kulturalism och i grunden antipolitiska fixering vid identitetspolitik leder bort från objektiv analys och systemkritik av nyliberal kapitalism och underminerar försvaret för sociala rättigheter och en demokratisk offentlighet.

NOTER

1. Se Brolin, D: Friedrich Nietzsche. Liv, filosofi, politik Häften för kritiska studier, Stockholm 2010, t ex kap 7: ”Nietzsche och fascismen”.

2. Brennan, T: ”Postkoloniala studiers europeiska rötter. En undertryckt idéhistoria” i Häften för kritiska studier 197/2008.

 

läs ingresser

© Häften för kritiska studier
Senast uppdaterad 2012-07-07
webmaster@haften.org